Memoarer

Efter ”Lidelsernas epos” gav Sven Delblanc följande erkännande åt Ivar Lo-Johansson: "Det finns inte många exempel i litteraturhistorien på detta: en stor mästare, som med ständigt stegrad kraft och produktivitet gav sina bästa verk på ålderdomen." Då kunde Delblanc inte veta att memoarerna, som i språkligt avseende var ännu mer mästerliga än passionssviten, väntade om hörnet. Memoarerna är det slutliga svaret på den fråga som författaren ställde sig redan som mycket ung: 

Jag sökte ett språk. Jag hade fått för mig att jag hade ett eget språk gömt inom mig, och den dag jag väl funnit det, så skulle också mina övriga svårigheter lösas. Det fanns bara en väg för mig om jag skulle kunna överleva med mig själv i behåll. Om jag skrev om mitt liv, som jag uppfattade det, skulle jag också ha löst min egen gåta.
  
I första delen av memoarerna, Pubertet (1978), förklarar han också varför han på nytt återvänder till samma erfarenhetsstoff: 

För en författare återkommer i vissa fall upplevelser som en gång varit viktiga för honom, liksom en bildkonstnär återvänder till samma motiv, utan att det alls beror på stoffbrist. Det han förut försökt framställa i en mer eller mindre fiktiv form har varit förstudier till verkligheten. Han anser sig ha hittat en rakare väg till det han vill berätta om. Solen står på ett annat ställe

Det gör den verkligen i dessa memoarer. Om nu solen steg allt högre på himlen i de episka romanerna och novellerna, och om denna stod på sin middagshöjd i de självbiografiska berättelserna, så är det den ännu mera avslöjande kvällssolen som genomlyser livet i memoarerna.