Stenhuggeriarbetare i Stockholm

"Det hade rört sig om frihet..."

 

 När Ivar Lo-Johansson i den sista delen av sina memoarer (Frihet, 1984) blickar tillbaka på sitt långa författarliv, gör han följande reflexion:

Om jag såg på det jag skrivit urskilde jag ett mönster. Det hade rört sig om frihet. Först hade det varit hur jag som ung försökt komma loss. Jag bar fortfarande märken av den fäktningen. Det jag skrivit om statarna, om ungdomarna, åldringarna, zigenarna hade handlat om friheten. Jag visste att de få yttre mål som uppnåtts kunde smulas sönder över en natt. Men känslan av frihet i människornas bröst skulle kanske stanna och den skulle födas på nytt av varje ny generation?

Han låter frågan bli hängande i luften, som vore den en passning till kommande generationer. Och arvet efter Ivar Lo-Johansson kan nog också sökas i detta frågetecken. Från början till slut bildar nämligen friheten ett mönster i Ivar Lo-Johanssons livsverk; alltifrån hans egen romantiska frihetslängtan till arbetarkollektivets sociala emancipation, alltifrån individens personliga frigörelse till social frihet åt eftersatta folkgrupper. Ingen annan svensk författare under 1900-talet har väl lika verksamt bidragit till det sociala och politiska reformarbetet i vårt land. När Lantarbetarförbundet år 1961 instiftade ett stipendium i hans namn, skrev Gunnar Sträng i tidningen Lantarbetaren:

Få män i vår generation har det förunnats att på ett så påtagligt sätt vara med om att vrida utvecklingens tröga hjul mot en bättre tillvaro för den folkgrupp, som själv räknar honom som en av sina egna.

Det förhatliga statsystemet, som ännu inpå 40-talet prisgav en inte obetydlig del av befolkningen åt ovärdiga och närmast feodala livsvillkor, blev sinnebilden för alla de sociala orättvisor som den moderna arbetarrörelsen ville avskaffa. Och när detta ovärdiga anställningssystem slutligen avskaffades, och lantarbetarna från och med den 1 november 1945 kunde teckna kollektivavtal med sina arbetsgivare, kunde Ivar Lo-Johansson ta åt sig en stor del av äran för detta. Hans tioåriga kamp hade därmed krönts med framgång.

Det kan hävdas att statsystemet hade överlevt sig självt och var dömt gå i graven. Men faktum kvarstår ändå, att Ivar Lo-Johansson verksamt bidrog till att göra dess historiska dödsryckningar synliga. Han gjorde det genom att solidariskt gestalta livskraften och drömmarna hos människorna i detta jordproletariat på gränsen till livegenskap. Men han gjorde det också för sin egen skull. Uppdraget hade även sina inre, strängt personliga bevekelsegrunder. I första delen av memoarerna (Pubertet, 1978) skriver han om sina tidigaste författardrömmar

Jag sökte ett språk. Jag hade fått för mig att jag hade ett eget språk gömt inom mig, och den dag jag väl funnit det, så skulle också mina övriga svårigheter lösas. Det fanns bara en väg för mig om jag skulle kunna överleva med mig själv i behåll. Om jag skrev om mitt liv, som jag uppfattade det, skulle jag också ha löst min egen gåta.

 Men det tog sin tid, innan han fann sitt eget språk, och sitt "stora, tunga ämne", som han kom att kalla planen att skriva om sin egen barndom och uppväxt. Föräldrarna, liksom hela hans släkt, hade varit sörmländska statare, men när den yngste sonen föddes 23 februari 1901 hade de hunnit flytta från statarlängan till dagsverkstorpet Ådala under Hammersta Häringe fideikommiss. Och när Ivar var nio år gammal förvärvade familjen egnahemmet Djurgårdsgrind i Tungelsta. Det var här uppe i skogstrakterna, som han levde ut sina pubertetsdrömmar och skrev ärkeromantiska vildmarksdikter i Dan Anderssons efterföljd. Skogen blev en fristad som besjöngs, som vore den en erotiskt lockande kvinna.

Från toppen av det 111 meter höga Tornberget kunde han klara vinterkvällar se det hägrande ljuset från Stockholm, och det var där han ville söka sin lycka. Under tjugotalets första hälft förde han en ambulerande tillvaro mellan Stockholm och hemtrakten på Södertörn. Han lär upp sig till stenhuggeriarbetare, prövar olika arbeten som expressbud, brevbärare och byggnadsarbetare, men har uppenbarligen svårt att anpassa sig till storstadslivet. 

Eftersom han långa perioder går arbetslös, tycker han sig lika gärna kunna pröva lyckan utomlands, och 1925 reser han på vinst och förlust med 40 kronor på fickan till Frankrike, där han finner tillfälliga påhugg som diskare i Paris och bonddräng på landsbygden. Ytterligare tillskott blir de resereportage han sänder hem till svenska dagstidningar. I dessa reseskildringar, med början i debutboken Vagabondliv i Frankrike (1927) skolar han sig i den iakttagelsens konst, som skall avsätta sig i en hel rad reseböcker från hela Europa. På ungdomens romantiska poesi följer nu en nykter och skarpögd verklighetsskildring. Han reser som en fri man, med enda uppdraget att tillfredsställa den egna reslusten och nyfikenheten på livet. 

Men den uppnådda friheten fjärmar honom också från "det stora, tunga ämne" som är hans provinsiella ursprung. När Ivar Lo-Johansson, med hela nio böcker bakom sig, år 1933 äntligen kan sätta sin gamla plan i verket och skriva romanen om sin egen barndom, bekräftas också den gamla sanningen att den verkliga friheten inte går från utan genom det som binder oss till vårt ursprung. I den myllrande rika kollektivromanen God natt, jord (1933) skriver sig Ivar Lo-Johansson bokstavligen genom sin barndom. Hans medvetna avsikt var inte att skriva om statarna utan om sin egen uppväxt, men eftersom statarmiljön var så ny i svensk litteratur var det den som fullständigt kom att skymma läsarens synfält. 

Hans mer omedvetna avsikt, kan man säga, var att skriva sig fri från modern. Det som ursprungligen binder oss är ju våra dagars upphov; våra föräldrar. Och Ivar Lo-Johanssons mor var en viljestark kvinna, som inte var lätt att tampas med. För sonen kom hon att förkroppsliga statarmentaliteten: man skulle veta sin plats, och man skulle göra rätt för sig i herrskapets ögon. I God natt, jord blir modern identisk med jorden, ja, med hela landskapet. Hon blir Moder jord och Moder Sörmland, vars styva lera blir de materiella villkor som hindrar utvecklingen och dödar frihetsdrömmen. När författarens alter ego Mikael på romanens slutsidor äntligen gör sig fri och lämnar godslandet, är det också som om han sliter navelsträngen med den förtryckande modern. 

Ur ett sociologiskt perspektiv handlar God natt, jord, liksom hela hans episka författarskap om social emancipation. Kungsgatan (1935) i form av urbanitet och modernitet, novelleposet Statarna I-II (1936-37) i form av facklig kamp, Bara en mor (1939) i form av en social utopi, eftersom statarhustrun Rya-Rya ännu inte omfattas av denna frigörelse, Traktorn (1943) i form av mekanisering och rationalisering av jordbruket. Hela denna episka svit av romaner och noveller, som till bredden och djupet fångar så mycket av den sociala dynamiken i 30- och 40-talets svenska klassamhälle, reser sig i dag som äreminnen över hela det moderna folkhemsbygget. 

Men i ett mer psykoanalytiskt perspektiv handlar de om statarsonen Ivar Lo-Johanssons personliga frigörelse från modern. Det som binder samman hans breda, episka romaner är förhållandet till moderskroppen. Vare sig det är fråga om barnets förhållande till jorden som i Godnatt, jord, förhållandet mellan stad och land som i Kungsgatan, eller förhållandet mellan individ och kollektiv som i Bara en mor, så är det Moder Jord som levererar masstoffet för romanepiken. Alltifrån den symbiotiska kampen i Godnatt, jord, över den plågsamma separationen i Kungsgatan, och fram till den avklarnade distansen i Bara en mor, är det relationen till modern som bearbetas och utvecklas. Och den civilisationskritiska kollektivromanen Traktorn, som med missväxt, krig och katastrofer utgör den stora epilogen för statarepiken, handlar om vad som i psykoanalytiska termer kallas modersdeprivation; den sterila och döende jorden kan inte längre föda sina barn.

När 50-talet går in med välståndsutveckling och klassförsoning överraskar Ivar Lo-Johansson kritiker och läsare med sin monumentala självbiografi i åtta delar. Nu framstår han plötsligt som en helt ny författare, utrustad med humor och avväpnande berättarglädje. Det nya författarskapet har sin upprinnelse i det kärleksfulla porträtt Ivar Lo-Johansson ägnar sin far i Analfabeten (1951). Liksom att statarepiken på sin tid förhöll sig till modern, bestäms den självbiografiska berättelsesviten nu av relationen till fadern.

Nyodlaren och egnahemmaren var alltså analfabet. Ändå var han i besittning av en inre frihet, som gav honom en andlig resning. Sonen beskriver honom som en aristokrat, vars helgonlika auktoritet inte så mycket bestod i vad han sade som i vad han inte sade. Den upphöjda tystnad som omger fadern blir nu sonens främst litterära verkningsmedel. Han utvecklar förmågan att gestalta det outsagda; lika mycket som att språket präglades av närhet och identifikation i statarepiken, lika mycket präglas det nu av distans och ironi. I stället för det omedvetnas subjektets drifter och drömmar är det nu det hårdnackade jagets viljestyrka och samvete som ger perspektiv på ett liv, där boktitlarna berättar om hans olika sociala identiteter: Gårdfarihandlaren (1953), Stockholmaren (1954), Journalisten (1956), Författaren (1957), Socialisten (1958), Soldaten (1959) och Proletärförfattaren (1960).

I övergången mellan dessa olika faser i författarskapet befinner sig romanen Geniet (1947) som med sin sexualskildring av narcissism och kastration passar in det psykoanalytiska mönstret nästan för bra för att det skall vara sant. Sagan om analfabetens son som blev världsförfattare, översatt till trettio språk, vet att berätta om en frigörelse från föräldrar och ursprungsmiljö som följer sitt eget psykologiska utvecklingsmönster, och det är detta privata frigörelsearbete som får sin resonans i emancipationen på det socialhistoriska planet. 

Ivar Lo-Johansson har bokstavligen skrivit in sig i vår moderna historia, och han har gjort det på det eftertryckliga sätt som svarar mot beteckningen psykohistoria: Hans verk äger den dubbla optik som förenar en psykologisk läsning - där det subjektiva begäret och mer eller mindre omedvetna skikt i den mänskliga erfarenheten blir bestämmande - med en samhällsorienterad läsning - där de sociala och politiska drivkrafterna kommer att dominera bilden. I fallet Ivar Lo-Johansson går individhistorien, så att säga, hand i hand med socialhistorien. Det är de egna livserfarenheterna och det egna frihetsbehovet som bestämmer hans sociala engagemang.

Därför utvecklas han också oavbrutet som författare. På 60-talet skriver han ett antal livsåskådningsromaner av helt ny karaktär, och på 70-talet skriver han hundratals noveller, som inventerar betydelsen av passioner och lidelser i historien. Han rör sig fritt i tid och rum på det universella plan, där hans författarskap nu befinner sig. Och som om detta inte vore nog, kröner han sitt livsverk med en memoarsvit, där han på nytt återberättar sitt liv. Han inleder memoarerna med en förklaring varför han nu på nytt skriver sitt liv:

För en författare återkommer i vissa fall upplevelser som en gång varit viktiga för honom, liksom en bildkonstnär återvänder till samma motiv, utan att det alls beror på stoffbrist. Det han förut försökt framställa i en mer eller mindre fiktiv form har varit förstudier till verkligheten. Han anser sig ha hittat en rakare väg till det han vill berätta om. Solen står på ett annat ställe.

Det är detta frihetsprojekt, alltifrån den morgonsol som lyser över ungdomens landskap och stapplande diktförsök, över den litterära kraften i mannaålderns sociala epik, när solen står på sin middagshöjd, fram till ålderdomens kvällssol och språkliga mästerskap, som bildar mönstret i Ivar Lo-Johanssons mångsidiga författarskap. 

                                                               Ola Holmgren