Proletärförfattaren

Proletärförfattaren, Bonniers, 1960

Den sista delen i självbiografin är också den minst intressanta, rent litterärt. Eftersom tidavståndet krymper, får framställningen också mer karaktär av reportage. Inte minst då författarens resor i Norge och Danmark omedelbart efter krigsslutet. Här finns dock en serie anekdotiska miniberättelser om författarkolleger och författarupplevelser som både har sin charm och beska eftersmak. Intressant att konstatera är själva boktiteln; först i den sista delen i självbiografin anser Ivar Lo-Johansson att han kan kalla sig proletärförfattare. Det visar att han ser benämningen som en hederstitel att lägga sig till med först efter det att han blivit färdig som författare. I Proletärförfattaren utvärderar han också det stora självbiografiska berättelseprojektet:

I en självbiografi försöker en författare på ett direkt sätt skriva om sig själv, om sitt förhållande till omvärlden, om namngivna mänskor som han träffat på sin väg, men bara som sådana som han själv uppfattar dem. Även om också självbiografin är är en diktform, om ett jag som den berättande bestämt sig för att vara hans eget, så har han inte mången buske att gömma sig bakom. Ordet jag blir en plattform som han står fullt synlig på, inte undantagen från kontroll som i de 'psykologiserande' romanerna.