Astronomens hus

Astronomens hus. En roman om kärleken och äran, Bonniers, 1966

Först 1966 kommer den fortsättning på Måna är död som författaren planerade redan på 20-talet. Det märkliga har då hänt att det fiktiva författarjaget, Bo Propst, som i slutorden till Måna är död skriver att han skall börja arbeta för sin ära, nu har blivit det verkliga författarjaget. Nu har Ivar Lo-Johansson själv hunnit vinna all den ära som hans alter ego bara drömde om. Mätt på denna ära flyttar han in i Astronomens hus för att leva i minnet av Måna. Han förvandlar Astronomens hus till Minnets hus, där han söker efter sina stjärnor Kärlek och Ära. Liksom att han tänker sig, att det "finns stjärnor så avlägsna, att ljuset från dem ännu inte har nått fram till ett jordiskt öga”, så tänker han sig också att minnet av Måna finns därute någonstans: "I och med det tror jag att det i etern också finns kvar en viskning från Måna till mig på kärleksbädden, som behöver rummets tid för att nå fram till mig själv

 

Med omslaget till Astronomens hus övertog Sven Ljungberg arbetet med bokomslagen efter Sven Erixson. Samarbetet mellan bildkonstnär och författare, som hade inletts redan fem år tidigare med Sven Ljungbergs trägravyrer till en nyutgåva  av Statarna, kom att sträcka sig över tre decennier. Sven Ljungbergs starkt sinnliga bilder svarar kongenialt mot den fas i författarskapet som omfattas av passionsnovellerna och de historiska berättelserna. Utöver bokomslagen till 13 originalutgåvor, samt de postuma verken Blå Jungfrun (1992) och Tisteldalen (1992), omfattar Sven Ljungbergs stora produktion av bokillustrationer de magnifika trägravyrerna till bibliofilutgåvorna av Statarna, Bonniers 1961, Under de gröna ekarna i Sörmland, Forum, 1976, Furstarna, Atlantis, 1976, Ordets makt, Atlantis, 1982.