Att driva ett litterärt museum i en enrumslägenhet

Storgården som blev en enrumslägenhet

Föredrag hållet på seminariet ”Litterära museer i Skandinavien”, Schaeffergården Köpenhamn, 8-10 januari, 1999, av Ola Holmgren.

Ungefär ett år efter Ivar Lo-Johanssons död den 10 april 1990 omvandlades hans arbetslägenhet på Bastugatan 21 i Stockholm till ett litterärt museum. Omvandling är för mycket sagt, eftersom arbetslägenheten sedan ett drygt halvsekel redan hade karaktär av museum . Ivar Lo-Johansson hade nämligen inte gjort några egentliga förändringar sedan han flyttade in 1934. På femtiosex år hade endast tillkommit ny konst på väggarna, och fler böcker i bokhyllorna; hans egna i översättning till trettiotalet språk. Ser man till utanverket är Ivar Lo-Johanssons frugala arbetslägenhet inte mycket till museum; vid mina visningar brukar jag säga att vad det mest rymmer är arbetstimmar. Men eftersom det stått praktiskt taget oförändrat i sextiofem är det också något av en tidskapsel; en liten sådan visserligen, men en som rymmer ett desto större livsverk. Eftersom hyreslägenheterna i fastigheten hade hunnit ombildas till bostadsrätter, dyra sådana, inte minst på grund av den hänförande utsikten över Riddarfjärden och centrala Stockholm, köptes arbetslägenheten av Svenska lantarbetarförbundet som i evärdelig tid kommer att betrakta Ivar Lo-Johansson som sin författare. Ivar Lo-sällskapet, som bildades en kort tid efter hans död, förvärvade hans bostadslägenhet, även den en etta, på samma våningsplan. Alla lägenheter i huset är ettor, förutom den ateljevåning som ligger högst upp, och Ivar Lo blev faktiskt erbjuden den etta som är belägen mellan hans arbetslägenhet och privatbostad, men han tackade nej med motiveringen att han ville ha en bit att gå till jobbet.

När Ivar Lo-Johansson år 1934 flyttade in på Bastugatan var huset i det närmaste nybyggt. Litet av ett funkishus med ettor för modernt singelboende med badrum och pentry. Han flyttade in med det halvfärdiga manuskript i bagaget som skulle komma att bli romanen Kungsgatan. Den stora, breda skildringen av storstaden Stockholm, som så väl fångar dynamiken och tidsandan i det svenska 30-talets nymornade modernitet; motsättningen mellan stad och land, ny urbanitet och gammal landsbygd.Det var en ny tid, 30-talet, och Ivar Lo-Johanssons funktionella etta på Bastugatan var ett tidstypiskt uttryck för det moderna boendet.

Två år tidigare, 1932, hade Ivar Lo-Johansson debuterat som romanförfattare med kärleksromanen Måna är död, som skrevs redan vintern 1929 i Frankrike. Då hade han redan hunnit göra sig ett namn som reseskildrare; fem reseböcker hade han hunnit med, tillsammans med en samling noveller, en diktsamling och en så kallad stridsskrift. Han hade alltså förberett sig väl för den starkt självbiografiska romandebuten, som också innebar ett livsval för författaren Ivar Lo-Johansson. Valet sådant det formuleras i romanen står mellan kärleken och äran, och romanhistorien som bearbetar denna konflikt består i korthet av att författarens alter ego, som uteslutande lever för arbetet på sin ära, träffar kulturkvinnan Måna, som fyller sitt liv med skönhet och kärlek. De upplever en stormande kärlekshistoria som kulminerar under de sommarmånader de vistas på en övergiven fäbodvall i Jämtland, där det är meningen att han skall skriva och hon återknyta banden med den trakt hon älskar. Men hon blir svartsjuk på hans arbete och han blir i sin tur så svartsjuk på hennes liv och den kärleksaffär han misstänker att hon har med en av flottarna på trakten. Han hämnas med att vara otrogen, och hela deras förhållande blir till sist ohållbart. Den uppslitande kärlekshistorien slutar stilenligt med att Måna störtar ned och omkommer i en fors. Det är osäkert om han har en hand med i vad som ser ut som en olyckshändelse; säkert är i varje fall att han önskar henne ut ur sitt liv. Romanens slutord är kusligt profetiska om man ser till den inriktning som Ivar Lo-Johansson därefter ger sitt liv och sitt författarskap: ”Måna är död. Hon är en blåst för vilken min själ har vajat. Jag har känt vällust och pina tilsammans med henne - känt liv. Nu är hon borta, men jag lever. Nu kan jag börja arbeta för min ära.”

Det är också vad Ivar Lo-Johansson sedan gör; han flyttar in i sin arbetscell på Bastugatan, väljer bort att binda sig med familj och barn för att inte behöva dela sig mellan kärleken och äran. Men hade han inte gjort detta livsval, och hade inte det modernistiska 30-talets inbrott bildat en vattendelare mellan det gamla och det nya Sverige så hade Ivar Lo-Johanssons form av boende säkert sett annorlunda ut; hans litterära museum hade nog inte bestått av en enrumslägenhet. Det är ju naturligtvis ett fullständigt hypotetiskt, och därmed fruktlöst sätt att resonera: Om min mor hade haft testiklar, så hade hon varit min far. Men inte desto mindre var det precis så jag resonerade en tidig höstmorgon förra året när jag befann mig på Brunnsviks folkhögskola utanför Ludvika i Dalarna. Jag deltog i ett seminarium som handlade om ”Litteraturen i den fackliga kampen” och som arrangerades av LO, den svenska landsorganisataionen, med anledning av dess 100-årsjubileum.

Men som ofta händer på konferenser och seminarier var det inte själva programmet som visade sig bli det mest minnesvärda. Det är ju inte helt säkert att mitt anförande här på Schaeffergården kommer att bli det som ni bär med er härifrån. För min del på Brunnsvik blev det i stället besöket på en gammal gård som ligger alldeles nedanför folkhögskolan, och som beboddes från sekelskiftet fram hans död 1941 av skolans grundare Karl-Erik Forsslund.
 
 

 Storgården vid Brunnsvik - Karl Erik Forslunds hem.

Träsnitt av Waldemar Bernhard

 

 

 

 

 

 

 

 

Dennes bok och boendeevangelium Storgården kom mellan åren 1901 och 1928 ut i hela nio upplagor. Den studerades inom arbetarrörelsens bildningsverksamhet som ett mer folkligt motstycke till Carl Larssons Sundborn och skulle komma att ligga till grund för den i folkbildningskretsar så omhuldade ”Brunnsviksandan”.

Åren efter sekelskiftet framstod Karl-Erik Forsslund vid sidan av Karlfeldt och Zorn som en av de namnkunnigaste förespråkarna för den s.k. ”Dalaromantiken”. Som sådan var han en av de främsta inspiratörerna till den riksomfattande ”ungdomsrörelsen”, som från tiden för unionskrisen och fram till storstrejken 1909 även kom att appellera till arbetarrörelsen.1 Forsslund grundade år 1906 den folkhögskola i Brunnsvik, som var ”sprungen ur ungdomsmötenas fosterländska idealism”2, och samma år stod även hans programdikt ”Jus och jord” att läsa i SSU:s tidning Fram.3 Denne bygdeförfattare, om vilken det heter, att han ”vida mer än det stora flertalet av samtida diktare i vårt land har /.../ kommit att gripa in i ungdomens känsloliv och /.../ praktiska livsföring”4, kom med sitt Storgården-evangelium att slå an den sträng som enligt Björck fick sin resonans i egnahemsrörelsen; nämligen behovet ”att understödja den hemkänsla som hotades till livet i industrialismens samhälle”.5

Det är samma tanke som i början av 20-talet ligger bakom bildandet av ”Förbundet för humanistisk politik”, vars tidskrift Sol och Jord (Lo-)Johansson rekommenderade till läsning i folkhögskoletidningen Tankar och Syner. Tidskriften hade som sitt program det av Carl Lindhagen författade ”Humanistiska manifestet” (1919), där det hävdades att ”ett tryggt hem i gemenskap med naturen är varje människas oförytterliga behov och rättighet”.6 Här formuleras, kan man säga, för första gången den politiska drömmen om det svenska folkhemmet. Rabulisten och agitatorn Ture Nerman har vittnat på ett talande och tidstypiskt sätt om idolen och förebilden Karl-Erik Forslund: ”Han gav oss känslan av rotfasthet. Hemmet var i alla fall en grundsten i vår unga livsåskådning. Det unga soldyrkarhemmet, som vi nog lite var gick och gjorde ritningar till - vi skulle väl själva få vår egen storgård med tiden!”7

Ja, för att nu återvända till höstmorgonen den 17 oktober, alldeles i gryningen, när jag, före det att jag skulle åka hem från seminariet, vandrade den korta biten ned till denna den svenska allmogekulturens klenod nere vid sjön Vässmans strand. När jag nu stod där på gårdstunet och fascinerat betraktade den massiva mangårdsbyggnadens skönt formade huskropp, hörde jag bara de stilla knäppningarna från löv som släppte och singlade ner från de omgivande träden. Emellanåt hördes också lätet från sjöfågel långt ute på sjön. Det var en helt annan värld än de moderna skolbyggnaderna där uppe i backen, och det var som om den tidlösa gården hade ingått ett förbund med naturen och nu låg där ruvande på sina hemligheter.

Då tänkte jag på att Ivar Lo-Johansson kanske också var delaktig dessa hemligheter. Jag tänkte på att han jämnt tjugo år tidigare hade propsat på att jag absolut måste stryka det parti i min avhandling om debutromanen Måna är död som handlade om hans förhållande till Karl-Erik Forsslunds Storgården. ”Bonderomantik”, fnös han, och jag lyfte ut dessa sidor, eftersom jag var böjd att ge honom rätt. Men när jag nu stod där i gryningsljuset, var jag inte så säker längre. När jag kom hem, gick jag genast upp på vinden och letade rätt på de uteslutna sidorna; de sidor som nu delvis ligger till grund för detta föredrag.

I romanen Måna är död beskriver kärleksparet sina respektive drömhus för varandra. Det är dels ”den stora tvåvåningsbyggnad” som figurer i Månas drömmar om ett eget hus på landet: ”På en sluttning, bakom en allé med björkar, försökte hon beskriva. Vägen skall vara täckt av brun sand, väggarna skall ha den där mörka rödfärgen... /.../ I taket skulle de grova bjälkarna synas, mittpå golvet skulle hon ha ett långbord med bänkar utefter. Nere vid dörren skulle stå en stor bänk, där vandrare kunde slå sig ner och vila.” (s.245)

Dels är det den byggnad som Bo erinrar sig från sin hembygd, ”ett gammalt slott av trä, som en galen astronom en gång byggde för att ha till observatorium” (s.248).

Dessa två hus har i romanen Astronomens hus från 1966 förenats till ett enda: ”Det reser sig ett stort spökaktigt hus på en sluttning bakom en björkallé, och medan jag far på vägen nedanför, ser jag i förbifarten dit upp /.../ Rödfärgen på väggarna har mörknat så att den liknar gammal brunsvart tjära och de dubbla raderna fönster, fem i rad på övervåningen, fyra och ett halvt i nedre, glor på den förbipasserande som om huset vore tomt. Träskelettet vilar på en hög källarvåning av sten. Högst upp har den en lanternin av glas.” (s.11)

Romanen Astronomens hus utgör fortsättningen på Måna är död; den fortsättning som författaren planerade redan på 20-talet men som inte blev skriven förrän närmare 40 senare. Den skildrar hur författarens alter ego har vunnit sin ära; hur han flyttar tillbaka till sin barndomsbygd och köper det så kallade ”Astronomens hus”, som han flyttar in i för att där leva i minnet av Måna.

Sommaren 1934, när Ivar Lo-Johansson befann sig uppe i Dalarna inte långt från Karl-Erik Forsslunds Storgården och skrev på den stora roman och barndomsskildring som skulle bli hans litterära genombrott, Godnatt, jord, gick hans skrivmaskin sönder. Eftersom Forsslund var den ende på trakten som hade en skrivmaskin att låna ut, gjorde Ivar Lo-Johansson ett besök på Storgården. I den självbiografiska boken Författaren från 1957 beskriver han hur han ”gick glatt på genom allén, såg den väldiga gården, välkänd över allt Sveriges land, besjungen i smattrande strofer”, och när han väl stigit över tröskeln, heter det: ”Jag tyckte att jag umgåtts hela mitt liv i huset.” (s.183) Det ligger något i detta eftersom det ”berömda, med urgammal allmogekultur, med högreståndsföremål möblerade huset” visar sig ha en hel det gemensamt med stora norrländska allmogehus, som Måna i Måna är död ville möblera bl.a. med en gustaviansk byrå och ett piano.

Detsamma gäller för det slottsliknande astronomiska observatoriet som Bo talar om i Måna är död. Ämnet astronomi var nämligen centralt för det naturvetenskapliga och Haeckel-inspirerade bildningsideal som Forsslund hyllade på Brunnsvik, och som han har givit sitt credo i den stora utvecklingsromanen Göran Delling (1906).8 Forsslunds livsdyrkan och ”solkult” får sitt mest genomarbetade uttryck i denna roman, som ser det sanna prästerskapet i de enkla bönder, vars kärlek omfattar ”både naturen och kulturen”.9 Det ideala bondesamhället i denna roman harmonierar natur och kultur, och det utgör därför det ”enhetsrike” i vars mitt ”Enhetens tempel” reser sig: ”En kyrka mitt i byn. Röd skall den vara, så den lyser som ett levande hjärta i skogsgrönskan, hela bygdens blodfulla, klappande hjärta. Röd som en valborgsmässoeld, och en gnista från den akall falla ned i var stuga runt om, en låga från den heliga elden där på höjden ska ,tändas i vart hem nere i dalar och dungar /.../ Och den stugan måste åtminstone bestå av två rum: en hörsal som främst skall vara musiksal, och ett astronomiskt observatorium som åtminstone skall utgöras av en altan äller kammare med en tub. Ty astronomi och musik är de två grundvalarna för kulturen och därmed för kulturreligionen - äller den religion som också är sambandet mellan kultur och natur.”10

I detta allmogehus, som på en gång är musikkonservatorium och astronomiskt observatorium, skall man alltså komma att uppleva ”sfärernas harmoni”, för att tala med Pythagoras, eller ”den kärlek som i allting bor”, för att tala med Dan Andersson. Detsamma visar sig gälla 60 år senare i Astronomens hus, när Bo Propst väl har flyttat in i det hus, där han lever i minnet av Måna och ”minns bakåt och framåt, från gräsroten i ett sjunket Atlantis och till de yttersta vintergatorna” (s.361).

Men där motsvarande hus i Forsslunds utvecklingsroman utgjorde ”hela bygdens blodfulla, klappande hjärta”, utgör det i Ivar Lo-Johanssons roman en anomali, ”det enda opraktiska huset på hela trakten” (s.12). Och att den gamle byggherren och amatörastronomen Dixterius, som han heter, därför, till skillnad från den i Dalarna firade Karl-Erik Forsslund, ”betraktades som en galning var fullt förklarligt eftersom det inte kunde räknas som någonting nyttigt att följa stjärnorna”. Men för den hemvändande minneskonstnären Bo Propst är det tvärtom ”det enda huset med någon fantasi i”, och det är därför som gjort at befolkas av hans ”onyttiga” minnen av Måna.

I Författaren menar Lo-Johansson, apropå sitt besök i Forsslunds Storgården, att ”den tid var gången då författare, målare, tonsättare, bildhuggare byggde sig nationalboningar, ämnade att stå kvar som monument efter dem” (s.178), och han hade då säkert i åtanke Heidenstams Övralid, Selma Lagerlöfs Mårbacka, Ellen Keys Strand, Petterson-Bergers Frösön, etc.

Att döma av de tidiga diktardrömmar som yppas i Journalisten borde även Zornhemmet i Mora ha hägrat för författaren: ”Zorn hade gjort sig till sockenhövding på sin hemort. Som en furste av sin trakt hade han gripit in i bygdens liv /.../ Det Zorn gjort för sitt landskap ville jag göra för mitt. Det han uträttat i färger ville jag uträtta i ord.” (s.25) ”Det var på den tiden, när var och en av berömdheterna själva skapade en myt omkring sin person och gärning”, heter det vidare i Författaren, och vi kan låta Staffan Björck fortsätta karaktäristiken av 90-talisternas äreminnen över sig själva och allt folket: ”Kulturhemmet, i varje detalj utformat efter innehavarens personliga kynne men förankrat i bygdens liv och tradition, och öppet - mer eller mindre frikostigt - för insyn från allt folkets sida, det är ett program som efter Björnsons förebild hyllas av en hel generation i Norden. För den enskilde diktaren eller målaren var väl drivkraften ett behov att också i sten och trä och tyg översätta idealbilden av sig själv och sitt konstnärsskap.”11

Just det; ”Idealbilden av sig själv och sitt konstnärsskap.” Den idealbilden kom för Ivar Lo-Johanssons del att bli ett enrumslägenhet i på Söder i centrala Stockholm. Detta kom den att bli på grund av det moderna 30-talets förvandling av det agrara Överhetssverige till kapitalistisk blandekonomi och funktionalistiskt välfärdssamhälle av socialdemokratisk modell; ”den svenska modellen” börjar utarbetas i och med att socialdemokratin år 1932 inleder sitt mer än fyrtioåriga regeringsinnehav. 30-talet innebar ju också guldålder och skördetid för den svenska arbetardiktningen.

Men 30-talet innebar också slutet för den bygderomantiska allmogekultur som Storgården och Astronomens hus är uttryck för. Ivar Lo-Johansson är på sätt och vis en försenad 90-talist. Hans äreminne och novellepos Statarna I-II var tänkt som ett proletärt motstycke till Verner von Heidenstams Karolinerna, och i sin identifikation med det egna landskapet Sörmland tog han upp en medveten tävlan med Erik Axel Karlfeldts Dalarna och Selma Lagerlöfs Värmland. Till exempel skrev han år 1930 ett antal artiklar om "Dalfolkets nationalitet" i ABF:s tidning Fönstret, där han ledde i bevis att Dalarnas befolkning härstammade från ett invandrat mongoliskt träskfolk. Han stödde sig bland annat på frenologiska iakttagelser av skallformen, brachycefaler, kortskallar och dolikocefaler, långskallar. Dalmasarna var naturligtvis till övervägande del kortskallar. Han spårade etymologiska likheter mellan ordet Dalarna och det tibetanska Dalai-Lama, och han gjorde det så bra att man inte såg ironin och humorn utan trodde att det hela var på fullaste allvar. Men man såg inte heller att hans angrepp på Dalarna var uttryck för ren och simpel svartsjuka. Ivar Lo-Johansson tyckte helt enkelt att Dalarnas självgoda anspråk på att vara det svenska nationallandskapet med dalahästar och zornkullor gick ut över hans eget missaktade Sörmland.

Decennieskiftet mellan 20-tal och 30-tal har Ivar Lo-Johansson beskrivit som ”en klyvnadens tid”. Hans diktsamling från 1931 heter just Ur klyvnadens tid. Han befinner sig i skarven mellan gammalt och nytt: ”Två världar, två tider, två sånger, / en skarvarnas skarvpoesi”, och när han gick omkring på Stockholmsutställningen 1930, som innebar funktionalismens intåg och genombrott i det svenska samhället var han lika kluven. Tätt inunder utställningens hisnande funkis-konstruktioner ser han vanliga blommor växa i rabatterna; högst vanliga blommor, "som måste vattnas med vanligt bondvatten för att de inte skulle dö". Han betraktar den nya tiden med bondens ögon, och det gör han fortfarande när han flyttat in på Bastugatan och skriver sin stora Stockholmsroman Kungsgatan.

När romanhjälten Adrian ser gatubelysningen tändas, fladdrar "ljuset som vit ängsull över staden". Och de knippen med skosnören, som hänger ur fickorna på stadens tiggare, liknar i hans ögon "en handfull visset gräs, brunt liksom förne". Själv driver han längs gatorna "likt en ung älg i vårens och brånadens tid", med vårnatten strykande kring pannan "likt fåglar med våta vingar". Han upplever staden i landets bilder, och hans anpassningsproblem blir enorma eftersom han är så djupt förankrad i bondesamhällets sociala mylla.

Det är därför Astronomens hus blir Ivar Lo-Johanssons imaginära diktarboning och litterära museum. Han flyttar in i detta hus, liksom han flyttar in i sina minnen. Det största rummet i Astronomens hus kallar han därför Minnets sal:

”Minnets sal är mitt försök att förverkliga minnet, jag är dock inte säker på att försöket att materialisera minnet är detsamma som att göra det tydligare. Inte ens Måna, ifall hon nu såg min sal, skulle erfara på långt när samma glädje över den, som hon gjorde när hon drömde om den, när hon planerade den. Vi sätter alltid en verklighet som mål för oss, men vi finner, att allt ändå var starkast i vår föreställning. Just det att jag låtit inreda min sal så som Måna tänkt sig den, är ändå ett bevis för, att jag verkligen älskade henne. Det står en känsla av kärv renhet, av frusen skönhet kring den stora salen, när jag om natten går ensam fram och tillbaka i den. Genom lanterinen i taket tycker jag mig se avlägsna stjärnor, främmande vintergator, en utanförliggande rymd, som tillhör mig. Men när jag ser genom fönstren ner i dalen, ser jag bara små lågtakade hus, bergknallar, och risiga skogar.”

 

1 Björck, S, Heidenstam och sekelskiftets Sverige, Sthlm, 1946, s. 263-273

2 Furuland, L, Folkhögskolan - en bildningsväg för svenska författare, Sthlm, 1971, s.51

3 Fram, juli, 1906

4 Näsström, G, Dalarna som svenskt ideal, Sthlm, 1937, s. 157f.

5 Björck, a.a. s. 263

6 Cit. eft. Oljelund, I, Humanismen, några synpunkter, Sthlm, 1919, s. 51

7 Ibid. s. 179

8 För en närmare behandling av denna ”levnadshistoria i två böcker”, se: Brundin, B, ”Meddelanden från Avd. för litteratursociologi vid litteraturhistoriska institutionen, Uppsala, 1971, nr. 93

9 Forsslund, K.-E, Göran Delling, II, Sthlm, 1906, s.177

10 Ibid. s.200

11 Ur förordet till Svenska diktarhem, Sthlm, 1965, s.10