IVAR LO-JOHANSSON (1901–1990)
IVAR LO-JOHANSSON (1901–1990) föddes i en statarfamilj och började sin skribentbana som medarbetare i Västerhaninge folkhögskolas elevtidning. Han begav sig ut på skrivande resor runt om i Europa och debutboken blev Vagabondliv i Frankrike (1927) som följdes av reportageböckerna Kolet i våld (1928), Nederstigen i dödsriket (1929), Zigenare (1929) och Mina städers ansikten (1930). Reseböckerna uppmärksammades för sina slagkraftiga bilder av arbetartillvaro och fattigdom och Lo–Johansson fick också möjlighet att ge ut några ungdomsnoveller – Ett lag historier (1928). Efter åren som vagabond i Europa gav han 1931 ut sin enda diktsamling – Ur klyvnadens tid – och debuterade året därpå som romanförfattare med den tragiska kärlekshistorien Måna är död. Med sin nästa roman – Godnatt, jord (1933) – påbörjade Ivar Lo–Johansson sina skildringar av statarna, av den hårda och fattiga miljö han själv växt upp i. Huvudpersonen Mikaels frihetslängtan drar som en strid underström genom romanens inkännande skildringar av statarkollektivet, försöken till frigörelse, hopp och uppgivenhet. Realismen i berättelsen om jordproletariatet inmängs med skir symbolik i ett lödigt och lysande bildspråk. I novellsamlingen Statarna (2 band, 1936–37) fortsätter Lo–Johansson att skriva godsarbetarklassens historia. Här sträcks tidsspannet ut till två hundra år och statarnas situation analyseras utifrån politiska och socialpsykologiska ståndpunkter. Med romanen Kungsgatan (1935) följer Lo–Johansson de ungdomar som från landsbygden beger sig till storstaden för att söka ett bättre öde. I Bara en mor (1939), hans vid tiden mest hyllade roman, skildrar han statarhustruns, av det slitsamma livet, nedbrutna drömmar. Kollektivromanen Traktorn (1943) är en sorgesång, i krigets skugga, över hoppet om framsteg och utveckling. År 1944 avskaffades statarsystemet, mycket tack vare proletärförfattarnas – och främst bland dem Ivar Lo–Johansson – agiterande via sina skrifter. Med romanen Geniet (1947), om skrivandets ensamhet, börjar Lo–Johanssons mer uttalat självbiografiska författarskap. Med Analfabeten (1951), en bok om författarens far, inleds en svit om åtta böcker (utgivna 1951–60) kallade ”en proletärförfattares självbiografi” där vägen från diktardröm till diktarverklighet tecknas. Vid samma tid var Lo–Johansson starkt engagerad i åldringsvårdsfrågan. Under resor runt i Sverige, till de många ”ensamslotten” – institutioner där åldringar satt borglömda och ensamma – upprördes han över de missförhållanden han såg och inledde en kampanj som fick till resultat att åldringsvården sattes under belysning och reformerades. Hans reportage och föredrag samlades i boken Ålderdom (1949), med fotografier av Sven Järlås, och Ålderdoms–Sverige (1952). Under 1960–talet skrev Lo–Johansson en svit novellsamlingar, omfattande sju titlar, vilka han kallade Lasternas epos eller Passionssviten, skildrande just människans laster och passioner. Därpå följde ytterligare några novellsamlingar med historiska motiv, bland vilka kan nämnas Ordets makt (1973), om språket som befrielse, men också som förtryckarinstrument och maktmedel. Lo–Johansson inledde därefter, med Pubertet (1978) en svit om fyra memoarer, vilken avslutades med Frihet (1985).